tisdag 14 mars 2017

Ciriculus vitiosus

Nu har det gått över ett år sedan en av de värsta dagarna i mitt liv. Dagen då jag fick veta att jag inte skulle få vara kvar på den arbetsplats som var mitt allt. Tänk om de bara visste hur jag har mått det senaste året. Den kris jag gått igenom innan jag fick ett nytt arbete var verkligen inte rolig och min kropp fungerar fortfarande inte som den ska. Åtminstone ett halvår av mitt liv försvann.


Jag tappade nästan hoppet och tron på mig själv. Det är svårt att lära sig att vara människa igen. Jag är så full av drömmar, men kommer ingen vart. Men kanske en dag.





tisdag 31 januari 2017

Consuetudo altera natura est

Det här med att få må bra är ett minne blott. Eller, är det ens det? Har jag någonsin mått helt bra? Har jag någonsin varit lycklig och totalt tillfreds med tillvaron? Jag vet faktiskt inte. Det är alltid något som skaver i själen, eller något som gör ont.


I förra veckan fick jag mig en rejäl tankeställare. Döden har varit i farten och skördat liv. Och jag påminns om att jag måste försöka att leva trots smärta och en kropp som inte vill fungera som den ska. Jag försöker, men allt blir så mycket jobbigare och svårare för mig. Att bara åka in till stan är plötsligt ett stort äventyr. Ändå har jag troligtvis själv skapat dessa problem.



Jag är och har alltid varit rädd för döden och har sedan barnsben haft en känsla av att jag inte ska fylla 30 år. Men ändå är det livet som skrämmer mig mest. Det består av så mycket elände, och det är så mycket och så många människor jag saknar. Kanske får jag aldrig det jag drömmer om, så jag borde försöka att vara nöjd här och nu.



Jag vill fokusera fullt och helt på att må bra nu, så att jag kan vara jag och göra sådant som jag tycker om igen. Men det känns som om jag egentligen behöver ändra allt och vara någon annanstans, och det vågar jag inte.











onsdag 28 december 2016

Ad inferos


Vilket dödens år detta varit. Tack och lov har jag inte förlorat någon närstående. Däremot har min älskade gjort det, och det har såklart påverkat mig med.


Och alla dessa kändisar. Nu senast George Michael och Carrie Fisher. Hur kommer världen att se ut utan dem? De lämnar ett stort tomrum och deras bortgång berör så många människor. Ändå är de odödliga, de lämnar något efter sig och lever kvar i musik och film. En annan skulle ju kunna trilla av pinn i princip obemärkt och minnet av mig skulle suddas ut som om jag aldrig någonsin funnits.


Det är skrämmande att livet är så flyktigt. Jag påminner mig själv så ofta om att jag ska leva i nuet och göra det bästa möjliga av livet här och nu. Men jag glömmer, om och om igen. Jag drunknar i ältarträsket och längtar efter framtiden så att hjärtat värker. Jag vill att dagarna ska gå, samtidigt som jag vill stoppa tiden, stanna kvar i de sällsynta ljuva ögonblicken. Jag vet ju att man ska leva som om varje dag är den sista, varför är jag då så dålig på att tillåta mig själv att vara lycklig  nu? Eftersom mitt liv inte spelar så stor roll för någon annan än mig själv så är det faktiskt ingen katastrof om jag misslyckas med något, bara jag gör det jag själv vill. Om 100 år kommer ingen att bry sig!


Jag får fortsätta att påminna mig, förhoppningsvis kommer det en dag när jag är fullt och helt närvarande och lycklig över att vara just precis där jag är. Kanske kommer den redan idag.





















onsdag 21 december 2016

Dura necessitas


Den där tystnaden som återigen har uppstått här beror på att jag är fullt upptagen med att leva. Jag har sakta men säkert börjat må bättre, och har tagit mig an nya utmaningar i form av ett nytt jobb. Det känns spännande, roligt och skitläskigt på samma gång.


Det finns mycket som skaver och gör ont nu. Julen närmar sig med stormsteg, och det är alltid en jobbig tid. Till en början såg det ut som om jag skulle få spendera den i ensamhet, men nu åker jag ändå ner till Uppsala. Där jag allra helst vill vara är jag inte välkommen, och den sorgen är stor.


Jag har hunnit med julmarknad på Jamtli, en födelsedag och lite enkelt firande med fina vänner.
Någon riktig julkänsla infinner sig inte, men jag har sannerligen försökt. Så många drömmar ryms i mitt hjärta, men vägen är svår och snårig. Kanske, kanske, kanske blir nästa år det som är avgörande.






onsdag 28 september 2016

Fides, spes, caritas, maior autem horum est caritas

Bättre sent än aldrig.. Hann ju också med ett ljuvligt bröllop i somras, mellan dessa två fina, Pether och Elin.



Så här såg jag ut under själva vigseln, i en fantastisk 50-tals klänning som jag bara älskar.

 
Temat för bröllopet var Steampunk, vilket blev extra tydligt under kvällen. Vi reste till festen på bästa vis, i limousine.

torsdag 11 augusti 2016

Nil satis, nisi optimum

Det blåser iskalla höstvindar ute, och jag är allt annat än redo. Den här sommaren alltså, den har verkligen varit alldeles för kort, men jisses vad mycket fint jag faktiskt hunnit med. Hade jag inte plågats av ångest och väldiga magproblem, så hade den kanske varit ännu bättre. Just nu längtar jag mest av allt tillbaks till Gotland, där vi spenderade några ljuvliga dagar i slutet av juli. Vi badade i havet, åkte till Fårö, strosade längs Visbys gator, besökte Lummelundagrottan och massor av loppisar. Så mycket gudagod mat och vackra vyer att det nästan gjorde ont. Det var mitt första, men definitivt inte sista besök på denna underbara ö.

 Vi kikar lite vettja!



                                  Vandrarhemmet där vi bodde, med tillhörande restaurang (det gula huset).

 
 
Fårö och Kutens Bensin











 




 
 
 
 
 
 

onsdag 6 juli 2016

Optimum medicamentum quies est

Tänka sig, på något vis så rullar livet på trots att jag inte har något jobb att gå till om dagarna. Dessvärre får jag inte så mycket vettigt gjort som jag ju borde nu när jag har all tid i världen. Det går så fort att tappa alla rutiner och plötsligt har jag legat i soffan och lyssnat på Creepypodden och läst bloggar i en hel dag. Jag börjar bli rastlöst nu och vill verkligen ha något att göra. Ska jag våga starta eget, eller börja plugga? Ska jag fortsätta jobbsökandet och hoppas att jag hittar rätt? Jag hatar verkligen att ta beslut som känns livsavgörande, i alla fall när ingen håller mig i handen och lovar att det blir bra. Vill ju verkligen inte befinna mig här, där jag är just nu. Det var sannerligen inte så här livet skulle bli. Just nu har jag så ont i magen att något annat än soffläge är nästan omöjligt, stressar jag upp mig så straffar det sig...



Sedan senast har jag hunnit med en hel del pyssel, ett par biobesök, bowling, några fikor med fina vänner och såklart midsommarfirande. Just midsommarafton blev väldigt lugn och inte alls sådär drömmig som jag hoppats, men det hade sina skäl.



                          Slipade och oljade en gammal dörr, som nu tjänar som sänggavel

 
 
 
Gjorde egen giftfri bodybalm och deodorant

 
 
 
Midsommar, med nygjord krans
 
 
 
                                                    Midsommar, senare på kvällen

 
 
Även Boston fick en krans såklart
 
 
Vacker utsikt när man fikar vid Hara Ångbåtsbrygga